Wadoryu Karate-Do

 

Wadoryu Karate-Do är en sammanslagning mellan Te som kom från den Okinawianska huvudstaden Shuri och en gammal japansk Jujutsustil, det stridssystem som bl a de japanska samurajerna använde sig av.

Japansk Kempo, stridskonst, kom från Kina tillsammans med Zen, Ritsu och Teidaipräster. Man kan, som sagt, dela upp dessa i två grupper, de som kom från södra Kina och de som kom från norra Kina. De som kom från norr kom till Japan under Nara-perioden (år 710-794), de som kom från södra Kina anlände under Kamakura och Sengokuperioderna (1192-1500).

Bland Jujutsustilar som har sitt ursprung i norra Kina kan nämnas: Heishinryu och Toshinryu. System som kan sägas härstamma från södra Kina är Kitoryu, Takeuchiryu, Koyoryu och Nanbanippinryu. De system som kom till Japan under Yuan-Chin-dynastin lärdes troligen inte ut av buddhistmunkar, utan av så kallade Wakos, japanska pirater som hade kontakt med Kina.

Ganzin
Det är den kinesiske buddhistmunken Ganzin (688-763), som får ta åt sig äran av att vara upphovsmannen till det som skulle få namnet Shinto Yoshinryu jujutsu. År 754 anlände Ganzin till Japan och inkvarterade sig i Todaij-templet i Nara tillsammans med en lärjunge som hade följt honom från Kina. Det var meningen att han egentligen skulle haft med sig drygt 250 lärjungar till Japan, men det blev bara två; Fusho och Shitaku, som följde med på den äventyrliga resan. Fushio dog snart efter att de hade nått sitt mål, och eftersom Ganzin var 67 år och dessutom led av starr så är det mest troligt att det var Shitaku som förde vidare hans kunskaper i stridskonst. Denne Shitaku (722-809), stationerades senar i Daianji-templet i Nara där han efterträdde en annan kinesisk präst, Doyo, som för övrigt hade studerat stridskonst i Shaolin-tempel hemma i Kina. Fem år senare flyttade Shitaku till Toshodaiji-templet, också det i provinsen Nara. År 770 flyttade han vidare till Kutama-templet i Kyoto där han bevisligen bedrev undervisning i både zen och stridskont.

 

Kuamara-templet
Kuamara-templet gav upphov till Uzumasaryu år 911. Denna stil utvecklades senare under historien till nya stilar. Man kan enkelt säga att den bytte namn. Dessa är följande; år 1032 Hachimanryu, år 1114 Hanganryu, år 1192 Yoshinryu, år 1210 Yoshitsuneryu. Bakgrunden till detta senare namn är lika intressant som den är viktig i japansk historia.

Sedan 1000-talet hade det pågått en ständig maktkamp i Japan mellan de båda rivaliserande familjerna Minamoto och Taira. På 1500-talet fick Taira-gruppen övertaget och tvingade därmed Minamotos generaler och deras söner att gömma sig i olika kloster runt om i Japan. Det var så som Minamoto Yoshitsune kom att gömmas i Kurama-templet, som för övrigt var intimt knutet till familjen.

Yoshitsune studerade både stridskonst och zen-buddhism under den tid som han var tvungen att hålla sig undan.

Så småningom återfick emellertid Minamotos sin förlurade makt och Yoshitsune blev familjens framgångsrika general. Familjen hade framgång och det avgörande slaget mot Taira hölls i Shimonoseki år 1192. Kort därefter startade Yoshitsunes äldre bror Yorimoto den första samurajregeringen i Japans historia. Den hade sitt säte i Kamakura, söder o Edo. Då Yoshitsune var mycket populär ansåg sig hans bror tvungen att fängsla honom. Yoshitsune flydde, men blev snart upphunnen och grymt dödad.

Den korrekta förståelsen för karate och dess rätta användande är karate-do. Den som intensivt tränar detta DO och verkligen förstår karate-do är aldrig underlägsen i en fight. Elever i vilken art som helst, inklusive karate-do får aldrig glömma utvecklingen av själ och kropp. Att vinna hundra segrar i hundra strider är inte det högsta målet. Att övervinna fienden utan kamp är det högsta målet.

Gichin Funakoshin
Man vet inte om Yoshitsune någonsin undervisade i stridskonst, det är knappast troligt. I detta fall är det nog som i så många andra, att man har tagit en känd persons namn som grundare av sin egen stil/skola för att på så sätt få en hög dignitet åt sin egen stil. Men vi kan ju inte veta med säkerhet. Hur som helst blev Kurama-templets stridskonst mycket känd tack vore Yoshitsune. Nästa namnbytte skedde år 1270, namnet blev denna gång Taiinryu, år 1400 Takedoryu, år 1532 Yoshinkoryu, år 1604 Shinshinryu, år 1836 Shinto Yoshinryu Jujutsu, det slutgiltiga.

Shindo Yoshinryu
Shindo Yoshinryu grundades av Matsuoka Katsunosuke. Systemet har som sagt inflytande från norra Kina men också söderifrån genom Wakos. Matsuoka lärde sig Jujutsu i Tokugawa shogunatets egen skola. Han öppnade sedan egen skola i Asakusa (Edo). Hans andre son, Ishima, övertog sin fars roll. Ishima efterträddes i sin tur av en man vid namn Motokichi Inose som i sin tur avlöstes av Sinzaburo Yokiyoshi Nakayama. Den siste i raden av mästare inom stilen blev Honoromi Ohtsuka, 1892-1982. Den man som på ett genialt sätt kom att förena Funakoshis Shuri-Te med den urgamla japanska Jujutsun.

Hironori Ohtsuka
Ohtsuka började träna Jujutsu i sin mors farbrors dojo på grund av sin dåliga hälsa. År 1910 flyttade han till Tokyo där han studerade på Wasedauniversitetet. Första juni 1921, på sin trettionde födelsedag, invigdes han av sin lärare Nakayama i de allra djupaste och svåraste teknikerna i Shinto Yoshinryu Jujutsu. Han blev nu den fjärde stormästaren inom stilen.
Då karate började bli populärt i Japan på 1920-talet började Ohtsuka träna av ren nyfikenhet. Som lärare hade han Gichin Funakoshi, Kenwa Mabuni och Motobu. Han tränade alltså Shuri-Te. Resultatet blev en sammanslagning av de båda stilarna plus Ohtsukas egen teori om avancerad kroppsförflyttning, så kallad taisabaki, bestående av bl a nagashi, kawash och irimi. Dessa sätt att flytta kroppen på var hämtade från den japanska svärdkonsten. T ex nagash innebär att man vrider höften på så sätt att de attakerade ytorna på kroppen flyttas i sidled och att man på så sätt undviker att bli träffad, detta sker samtidigt som man kontrar med antingen ett slag eller ett svärdshugg.

Ohtsuka strävade också efter en så långt utvecklad enkelhet i teknikerna som möjligt. Han gjorde om de sexton kator som ingick i Shuri-Te (det som sedan kom att bli Shotokan Karate-Do) till att följa hans egna principer. Hans teorier fungerade så bra att de första offentliga tävlingarna i Japan, som för övrigt kan liknas vid Pankration, dominerades nästan helt av Wadoryu. Idag vinns ca 60 procent av medaljerna i ett världsmästerskap av Wadoryu-studerande.

Wado Kais bildande
Den 1:a april 1934 bildades Dai Nippon Karate Shinko Club. Dai betyder stor, Nippon betyder Japan och Shinko betyder främja. Klubben hade sitt högkvarter i Kanda, Suehirogatan nr:63, Tokyo. Styrelsen bestod i början av ordförande, chefsinstruktör (Ohtsuka) och ett antal ledarmöter.
Fjärde och femte maj deltog Ohtsuka i firandet av den japanske kronprinsens födelsedag under titeln Karateinstruktör vid Dai Nippon Karate Shinko Club. Anledningen var att arrangörerna av uppvisningen, Dai Nippon Butokukai, krävde titlar från alla deltagare. Man kan alltså dra slutsatsen att wadokais bildande har en del att göra med att Ohtsuka gärna ville vara med på den här uppvisningen.

Dai Nippon Karate Shinko Clubs stadgar var följande;
forskning om Nippon Kempo Karate-Do
studie av Nippon Kobudo
ordnande av uppvisning och undervisning
igångsättandet av en medlemstidning
övrigt.
Endast män fick vara medlemmar. Entréavgiften var 1 yen och månadsavgiften 20 sen. Medlemmarna var uppdelade i två grupper , speciella medlemmar och vanliga. De speciella medlemmarna skulle endast betala 30 sen i augusti månad varje år för underhåll av lokalen, medan de vanliga medlemmarna fick bidra med en hel yen (100 sen). Gradering arrangerades en gång om året, och man följde judons graderingsystem. En intressant detalj kan vara att klubbens medlemmar ibland kunde gå ut till dansställen klädda i "bamburustningar" under kläderna för att sedan försöka hitta någon eller några som var intresserade av bråk, detta enbart för att utveckla sina kunskaper i Karate.
Den 23:e november 1934 blev Ohtsuka instruktör vid Japans medicinska högskola. Detta som ersättare för den avlidne instruktören Takeshi Shimoda. Ohtsuka kom också att undervisa i Tokyos handelshögskola, Tokyos tekniska högskola, Tokyos jordbrukshögskola, Chuo-universitetet och Japans Odentologiska högskola.

Den 1:a april 1935 arrangerades en uppvisning i kobudo (gammal japansk stridskont) i Hibiya, Tokyo. I den deltog från Ohtsukas klubb tre följande personer; Ohtsuka själv, T.Karo och J.Arima, vars uppvisning mestadels bestod av Idori och Tantodori.

I augusti 1936 var endast fyra personer innehavare av Dan-grad (svart bälte). Den 20:e februari 1938 skedde ett namnbyte till Dai Nippon Karate-Do Shinbukai (shin betyder främja och bu står för budo). Stadgarna består av tjugoen artiklar och två bilagor. Adressen var 1-16 Kashiwagicho, Yodobashiku, Tokyo. I paragraf tre, som behandlar ändamål och verksamhet, kan man läsa följande; "Att höja den Japanska budoarten och främja Nippon Kempo Karate-Do samt få fram starka japaner som kan tjäna landet och öka vänskapen inom förbundet".

Användandet av ordet Kempo (kem betyder knytnäve och po betyder metod) Har sannolikt att göra med att ordet Karate inte var vidare känt ännu. I citatet finns också tydliga spår av den stämmning som rådde i förkrigstidens Japan.

Nåväl, styrelsen bestod av en president, chefsinstruktör och ett fåtal ledarmöter. Inträdesavgiften hade nu stigit till två yen och månadskostnaden var två yen och tjugo sen. Organisationen existerade sannolikt inte mer än två år då Ohtsuka vid den 44:e uppvisningen i Utokukai, Kyoto, den femte maj 1940 använde sig av namnet Wadoryu Karatejutsu. I denna uppvisning deltog även Shotokanryu (den stil som Gichin Funakoshi hade bildat och som numera heter enbart Shotokan), Gojuryu (seikan Hika, ursprung Naha-Te), Shitoryu (Kenwa Mabuni, ursprung Shuri-Te), Kosokunryu (Shoshin Nagamine), Kushinryu (Kyoshi Sannosuke Uejima), keshi Kempo (Renshi Katori Namiki), och Nippon Kemporyu (Kyoshi Kosuke). Efter denna uppvisning började alla organisationer att använda så kallade stilnamn, det var inte bara Dai Nippon Karatedo Shinbukai som hade bytt namn.

I och med krigsutbrottet fick budon i Japan en annan karaktär. Nu var det inte längre frågan om att må bra, budon hade fått tillbaka sin ursprungliga funktion; att vinna i strid.

Namnet Wadoryu uppfanns enligt Ohtsuka själv av en herr E. Eriguchi. Att man kom att använda sig av enbart det namnet berodde på att Ohtsuka blev rådd till det av sin vän Gihanchiro Kubo.

Under sin levnad erhöll Ohtsuka följande titlar: Högste rådgivare i det japanska judoförbundet, direktör för Nihin Kobuda Shinko Kai (Japan Ancien Arts Organisation), teknisk rådgivare i Shisei kan dojo, lektor vid Nihon universitetet. Dessutom fick Ohtsuka mottaga medaljen Sokokyokjisusho som ett bevis på att han var den största aktoriteten inom Karate i världen. Detta var den nionde oktober 1972. På 1960-talet skickade de flesta organisationer ut ett flertal "karatemissionärer" runt om i världen. Bland de effektivaste var Wado Kai. Detta kan tydligt ses i det stora antal utövare som finns och de framgångar man har i tävlingar världen över.

Hironori Ohtsuka avled 1982, 90 år gammal. Han var pigg och kry ända till slutet.

Källa: Shingo Ohgami